En självklarhet

Igår var jag med åttaåringen på judo, där breder ett mardrömsfenomen ut sig,om man har flera barn så borde det vara en självklarhet (om man är två vuxna i hushållet vill säga) att det barnet som sliter på med sport och träning ska kunna få göra det utan att lillasyster eller bror håller på att riva hela läktaren under tiden.

Detta scenario sker dock varje vecka, som följer: mamma och pappa kommer, mamma lämnar bägge barnen för egentid som det så sött heter, pappan parkerar sig med bluetoothen på; så jävla fult så bara det är värt ett eget inlägg, träningen börjar, minstingen drar stolar,hoppar,springer,skriker etc, pappan sitter och stirrar med något tomt i blicken och lägger in mesiga -neeeeej så dä få du iintttte göööööraaaa gumman, nepp nepp, glägg,glägg

nästa gång ska jag ta ett wrestlinggrepp på minstingen och se vad som händer då, ev kanske det blir en reaktion, ja jag sa kanske.